Bjäller klang
Jag började arbeta på ett akutsjukhus i Ginza när jag var 28 år.
Jag räknade till 25 årsavslutningar och julfester det året.
Jag minns fortfarande det numret.
Min lön och bonus räckte inte till, så jag lånade pengar av min mamma.
Vilken tid det var.
Världen, särskilt Ginza, var mitt i en bubbla.
I slutet av året var det alltid minst en berusad person som ramlade ner för trappan på stationen och fördes till sjukhus.
Jag minns en vakthavande läkare på deltid från universitetet som var sen och full, och jag sparkade dem på plats.
Jag minns också den unga kvinnliga doktorns röda ansikte.
Jag var ung.
På grund av coronaviruset är det inga fler fester för henne nu för tiden.
Det finns dock en fest som jag alltid går på varje år.
Det är en mödra- och barnstödsinrättning som drivs av en socialvårdsorganisation.
Även i går fick jag höra ljudet av pianot och fiolen spelade av frivilliga på nära håll.
Tillsammans med mammor och barn på anläggningen.
Även om det finns barn som bullrar är det ingen som bryr sig.
Artisterna är också vana vid det.
De är vana vid att uppträda på sådana här anläggningar och de kommer varje år.
Jag kan inte tacka dig nog.
Anläggningen förberedde julklappar till både mammor och barn, men det var inte allt.
Jag tror att det normalt var ett rådgivningsrum, men det rummet var dekorerat med godis.
Det var fullt.
Det är som godishuset från Hansel och Gretel.
Jag skulle inte säga att det är något som gör barn glada.
Jag tror att vissa tillbakadragna barn som inte brukar komma ut från sina rum kommer att komma ut.
Produktionsteamets mästerverk valdes ut av barnen inom en timme och togs med i påsar fulla av sina egna.
För barn är läckra godis magi.
Jag vill att folk ska veta vad riktigt läckra, autentiska smaker är när de är barn.
Oavsett om det är ris, fisk, frukt eller godis.
Detsamma gäller bilderböcker och filmer.
Och låt personalen ha roligt tillsammans.
Låt dem smaka.
Glädjen att få en present och glädjen att ge en.
Oavsett om du bor eller arbetar på samma anläggning kommer du att spendera samma tid och dela samma intryck.
Min tid i Koyama är också en tid med fantastiska minnen i mitt liv.
Jag känner att pojken i andra klass lågstadiet som var värd för evenemanget såg ut som jag förr i tiden.
Han fullgjorde sina plikter förträffligt den dagen.
Ordföranden som presenterades för honom funderar nu på om han kunnat fullgöra sin roll på ett beundransvärt sätt.
Kanske kunde mer ha gjorts.
Jag oroar mig varje år.
Jag var orolig för att träddekorationerna jag skickat för länge sedan fortfarande saknades.
Igår kväll tänkte jag på detta medan jag åt brödet med Anpanmans ansikte på som jag fick på vägen hem.
Det sägs att bara de som har ätit bröd med tårar kan känna smaken av livet.
Nu äter jag bröd med tårar i ögonen.
Men jag log, glad och hade roligt.
Jag tror att det var samma sak med personalen igår kväll.
Gud talar till alla som tänker.
Pulsoximeter 96/97/97
Kroppstemperatur 36,7 Blodsocker 149
Jag kan höra klockorna
VD Yasunari Koyama