Katastrofrelaterade dödsfall

Det var under den stora östjapanska jordbävningen den 11 mars.

I Kesennuma snöade det morgonen efter.

De äldre boende på ett vårdhem vid havet i Kesennuma blev drabbade av tsunamin, men de överlevde och evakuerade till taket. Men på grund av snön följande morgon dog många äldre människor från kylan.

Patienter på ett sjukhus nära Fukushima kärnkraftverk satte sig på en buss för att hitta evakueringsplatser inom prefekturen men kunde inte hitta någon, och flera äldre personer dog till slut.

Disaster-relaterade dödsfall innebär, enligt mig, att personer som kunde ha räddats inte räddades.

De måste ha trott för ett ögonblick att de blivit räddade.

Det var ett dödsfall fyllt av ånger.

Det här är dagens japanska samhälle.

De som känner till denna verklighet är fortfarande aktiva som katastrofvolontärer.

Det finns fortfarande människor som kan räddas.

Det finns människor som är kvar på platsen för katastrofen och inte skulle överleva om de lämnas ensamma.

Japans samhälle är fortfarande inte fullt utrustat att hantera denna verklighet.

Inte politikerna, inte administrationen, inte media och inte ens allmänheten.

Särskilt de som är direkt berörda, deras medvetenhet, omdöme och handlingar var inte optimala i slutändan.

Ska man stanna kvar på den drabbade platsen?

Eller ska man evakuera till en avlägsen plats?

Valen mellan individer och räddningsorganisationer, samt det ömsesidiga stödet, fungerar inte smidigt.

Jag tror att detta även sträcker sig till det sociala utbildningsområdet.

Seminarier om katastrofberedskap och möten för att rapportera om lokal hjälp i Ichibancho, Chiyoda-distriktet, hålls fortfarande för att dela lokal information och erfarenheter.

Byggandet av ett regionalt katastrofvälfärdsnätverk fortsätter.

Vi möter katastrofhjälpsteam, samarbetar med dem och förbereder oss för nästa katastrof.

Jag överlämnar denna uppgift till mina kamrater för nästa år.

Vi är inte de enda som kämpar hårt.

Det finns många beundransvärda, tacksamma och stödjande kamrater i världen.

För att denna kraft ska kunna få Japan att röra sig, är vi fortfarande långt ifrån det.

Denna frustration är vad som håller mig vid liv och får mig att agera idag.

Igår kväll deltog jag i en årsslutsparty för ett äldreboende i storstadsområdet Tokyo.

Det var flera år sedan jag besökte en ölbar i Ginza.

Maten var så god, även om jag inte drack alkohol utan bara ingefärsöl.

Tidigare drack jag alltid öl och kände aldrig smaken av maten.

Det fanns många saker jag förlorade på grund av alkohol.

Att utforska Ginza utan alkohol ledde till ett nytt upptäckande av staden.

På årsslutspartyts lotteri vann jag en luftfuktare.

Men det var en naturlig luftfuktare, en keramisk katt som sitter i ett bad, storleken på en mugg.

Du fyller den med vatten, och eftersom den är gjord av keramik, avdunstar det naturligt från utsidan.

Sedan igår kväll har den blivit mitt lilla husdjur vid sängsidan.

Jag har sålt min själ till djävulen.

Jag har förrått biografen och varit otrogen.

För första gången prenumererade jag på Netflix och U-NEXT.

Just nu tittar jag på gamla amerikanska tv-program.

Karaktärerna är unga.

Som förväntat.

Denna nyår kommer jag förmodligen att vara hemma, inlåst.

En förberedelse för sängliggande äldre har gjorts.

Det är både glädjande och inte glädjande.

Blodsocker: 193 Mina dåliga vanor återvänder, särskilt med choklad.

Koyama Group CEO, Thunderbird CEO, Vice Chairman of Health Station
Yasunari Koyama

KOYAMA GINZA Dagbok

Posted by user