Turistplats Ginza
Ginzagatornas utseende har förändrats. Förra året ökade antalet stora amerikanska vita par. De var klädda avslappnat, som om de var på väg att springa ett maraton. På sistone har det kommit ännu yngre människor som inte bryr sig om sitt utseende. Gatorna är kantade med apotek och ultralyxiga klockbutiker. Det har också dykt upp bilförsäljningsställen för lyxsportbilar. I den stora underjordiska parkeringsgaragen står endast exklusiva bilar. Kundbasen har blivit mer polariserad. Ginza var en gång ett område med exklusiva butiker som var svåra att komma in i. Fler och fler butiker är nu beroende av inkommande utländska kunder. På grund av den svaga yenen har turistströmmarna till Japan blivit mer diversifierade. Och nu har både Ginza och Kyoto blivit vanliga turistmål. Är detta en bra sak? När jag var yngre och ansvarig för att planera Ginza-festivalen, oroade jag mig för butikernas exklusivitet. Jag funderade på om vi kunde göra det mer känt och samla en folkmassa genom att hålla globala evenemang som i New York eller Hong Kong. Men nu verkar folkmassorna samlas vid Shibuya-korsningen. När jag blir äldre har mina tankar förändrats. Nu tycker jag att det vore fint att ha butiker som, som i gamla Kyoto, bara serverar kunder med en introduktion och stänger ute först-time-besökare. Jag har blivit en kräsen kund själv. Kanske är det för att jag har gått på utbildning om kundmisshandel. Finns det en affärsmodell som kan ge tjänster som gläder alla och gör alla anställda lyckliga? På sistone har jag börjat tvivla på om ägarens lycka ens är möjlig. Är det vägen till lycka att sälja företaget och gå i pension? Jag kan inte göra det, men min livslängd kommer så småningom att ta slut. Även om jag inte ger vika kommer det förr eller senare att nå sitt slut. Hur kommer det att hända mig? Jag övertygar alltid mig själv om att så länge jag genomför dagens arbete, så kommer det att gå bra. Idag tänker jag vila och sova medan jag lyssnar på föreläsningar och förklaringar online. Jag undrar om Snövit någonsin har drömt. Kanske vill jag bara återgå till den tid då jag var en baby som sov på sin mammas knä. Om det är möjligt, önskar jag det innerligt.
Noto Jordbävning 322:e Dagen – Blodsocker 182
Koyama G Representant, Thunderbird Representant, Vice Ordförande för Hälsostationen
Det är säsong för shabu-shabu och sukiyaki-cravings, Yasunari Koyama