Tidning att titta på
Jag tycker om att läsa tidningen.
Sedan grundskolan har jag varit en trogen läsare av tidningar för barn.
Det kan ha varit för att de publicerade science fiction robotkomikser skapade av Shotaro Ishimori.
Även som en medelstadieelev brukade jag klippa ut “Tensei Jingo"-kolumnen och, precis som Sherlock Holmes, klippa ut “Besökare"-sektionen och skapa ett klippbok.
Men precis som Holmes, hittade jag aldrig några incidenter därifrån.
Redan när jag var i medelstadiet följde jag aktiekurserna, tänkte att det kanske skulle hjälpa mig att studera ekonomi.
Det hjälpte mig dock inte att studera.
Även nu, när jag bor på hotell på en affärsresa, är det första jag gör vid frukost att ta upp den lokala tidningen.
Det är intressant.
Det finns alltid något att upptäcka i de lokala artiklarna.
Jag är lockad av pappersaviser, men när jag började bo själv blev det svårt att hantera soporna, så jag bytte till online-prenumerationer.
De skickas klockan 2:30 på morgonen.
Jag läser dem på min iPad i sängen.
Det är bekvämt, och nu känns det svårt att sprida ut en fysisk tidning.
Det som är bra med online-tidningar är att man kan läsa lokala utgåvor från hela landet.
Det är också intressant.
Många av de ämnen som jag skriver om här i dagboken kommer från där.
Jag läser inte artiklarna särskilt noggrant.
Det är som att titta på TV — jag bara bläddrar igenom hela artikeln.
Jag är inte särskilt intresserad av detaljerna.
Från de stora rubrikerna bildar jag min egen kunskap, idéer, analyser och gissningar om framtiden.
En del av det blir material för den här dagboken.
Det kan också bero på att jag har fått ålderssynthet.
För mig är tidningsartiklar som en spegel som reflekterar mina inre tankar.
Så är det för mig.
Blodsocker 134. Av någon anledning har jag inget aptit i morse. Bör jag förstå detta som att min mage äntligen fungerar som den ska?
Koyama G Representant, Thunderbird Representant, Vice President för Hälsostationen, Yasunari Koyama