Ställning och hållning
Jag har inget intresse för sport alls.
Trots det fanns det en tid när jag spelade golf, och jag var otroligt dålig på det.
På den tiden blev jag ofta tillsagd att min hållning var fel.
Borde jag tänka på det som min position eller min hållning i livet?
Min livsposition, var ska jag placera den?
I det vanliga vardagslivet.
Snarare än den höga specialiseringen på sjukhus och äldreboenden, handlar det om barnens tillväxt i förskolor och livet på stödboenden för mödrar och barn.
Igår var det julfest på stödboendet för mödrar och barn.
Volontärframträdanden.
Ett rum fyllt med godis som personalen hade förberett.
Det här fick mig att minnas min egen barndom och mitt hjärta hoppade till.
Det var som Hans och Greta.
Jag fick också en godisbulle som souvenir.
Jag åt alla tre, så jag är orolig för mitt blodsocker.
Det här stödboendet för mödrar och barn har en mörk lobby, så det första jag gjorde var att köpa en julgran.
Efter det ställde jag upp en Lego-skapelse med Snövit och de Sju Dvärgarna.
I år köpte jag ännu en julgran.
Lobbyen blev ljusare igen.
Från och med nu tänker jag köpa en gran varje jul och göra det till en skog av träd.
Ljust och glatt.
Det borde vara ett grundläggande krav för alla anläggningar.
Vad är strukturen?
Det är balansen mellan personalens vänlighet, kärlek och professionella förmåga inom vård och omsorg.
Tidigare trodde jag att båda behövdes och skulle vara lika viktiga, men på senare tid har jag ändrat mitt tänkande.
Jag tror nu att 70% borde vara vänlighet och kärlek, och 30% borde vara professionalitet.
Man kan inte göra det här jobbet om man inte är stark, men om man inte är vänlig har man inte rätt att arbeta med omsorg.
Ansvarskänsla kommer från kärlek.
Jag blev övertygad när jag såg en mamma titta på sitt lilla barn.
Om det finns kärlek kommer ansvarskänslan naturligt.
70/30-balansen är Koyamas ledarskapsstil.
Min position är här, i sovrummet vid gryningen när jag skriver den här dagboken.
Det viktiga är att vårda den plats där man inte glömmer sina livsminnen som människa.
Jag insåg något nyligen.
Så länge jag minns mina föräldrars ansikten varje morgon, är de inte döda.
De lever vidare i mitt minne.
Så småningom kommer jag också att bli som det, men eftersom jag inte har barn, hoppas jag att den här dagboken kommer att finnas kvar på internet som ett bevis.
Jag vill kalla mina foton och skrifter som finns kvar på nätet för en “digital gravsten."
Jag lämnar en livslogg och putsar på min gravsten.
Tänker jag så, känns det lite ensamt.
Blodsocker: 120
Koyama G Representant, Thunderbird Representant, Vice Ordförande för Hälsostationen, Koyama Yasunari