Vi måste hitta en lösning.
Från det statliga tjänstemannaprovet i huvudstaden och de tre prefekturerna tas allmänbildningstestet bort.
Det verkar vara för att göra det lättare för sökande eftersom antalet ansökningar har minskat avsevärt. För studenter som tar det statliga tjänstemannaprovet är allmänbildningen en betydande börda.
De kanske också har svårt med aktuella händelser och att förstå nyheter i tidningar.
Jag skulle vilja att statstjänstemän har en bred kunskap och intresse för samhällsfrågor, men i verkligheten är det svårt.
Jag möter många lokala tjänstemän från kommunala förvaltningar som driver medicinska och välfärdsanläggningar över hela landet.
Ärligt talat tycker jag att anställda inom kommunal förvaltning har det svårt i dagens samhälle.
De blir ofta slavar under invånarnas önskemål.
Särskilt i storstadsområdena runt huvudstaden.
I små städer med låg befolkning förstår invånarna stadens historia, kultur och verklighet naturligt från barndomen, men det är svårt i Tokyo-området.
Det är ännu svårare i områden som tillhör distrikt och städer i huvudstadsområdet än i prefekturer.
Jag tror att det inte ens finns hälften av de anställda som har fötts och vuxit upp i de respektive distrikten i Tokyo 23-distrikt.
I så fall kanske kommunen bör bygga fler ungkarlsbostäder i sitt administrativa distrikt.
Är det inte attraktivt att göra det nu? Förr var det en ära att arbeta inom statsförvaltningen för högpresterande elitstudenter. Nu verkar ungdomarnas mål vara annorlunda.
Det är en enorm brist på lärare för grundskolor och förskolor i städerna.
Lärare för grundskolan är inte längre eftertraktade.
Ungdomar i storstadsområdena strömmar troligen till attraktiva stora företag.
Administrativa tjänstemän i Noto-halvöns drabbade områden bär en belastning som är flera gånger större än normalt.
Även om de själva och deras familjer är offer för katastrofen.
Jag tycker att det vore bra om vi hörde fler röster från administrativa tjänstemän.
Även om de är missnöjda.
Även om de klagar.
Kvalitetsbedrägeri har blivit vanligt förekommande hos de bilföretag som Japan är stolta över.
Det verkar som om de inte kunde stå emot trycket från sina överordnade att lösa situationen.
På arbetsplatsen vågar de inte säga att de inte kan göra något åt det.
Om något inte kan göras, kan det inte göras. Om man inte säger det, kan det inte korrigeras eller förbättras.
Vi måste göra något åt det.
Vi får inte pressa oss för hårt. Samma sak gäller i medicinska och välfärdsanläggningar.
Pulsoximeter 98·99·98 Kroppstemperatur 36.5 Blodsocker 187
Hälsningar, VD för Koyama G Yasunari Koyama